Borås konstmuseum, Borås, 2024.11.23 – 2025.03.30
Mänsklighetens resa genom historien är svår att greppa, och det är svårt att förstå den lilla tidsrymd vi som art har upplevt. Enligt en paleontolog på sociala medier fanns hajar redan innan dinosaurierna, och när T-rex utvecklades hade fåglar funnits längre än vad primater har funnits idag. Vår egen existens som människoart är svår att sätta i perspektiv och gör vår existens obetydlig i det stora hela.
Jag tänker på det där klippet när jag ser Christian Anderssons retrospekt på Borås konstmuseum. Fotografiet Self Portrait/Living Fossil är ett självporträtt där han håller upp ett fossil av ett urtidsdjur framför ansiktet. Varelsen liknar en uråldrig mask, men är i själva verket en varelse som har funnits i flera hundra miljoner år.
Utställningens tematik rör sig i tidens gång och människans vilja att bli ihågkommen och förevigad. I en klassisk museimonter finns en rad skallar och föremål som skapar illusionen av en verklighet och historia som är snarlik vår egen. Installationen heter From Lucy with Love, och anspelar på vårt ursprung och urmänniskan döpt till Lucy efter Beatles-låten Lucy in the Sky with Diamonds. Är skallarna riktiga? Och vad säger de om oss att vi samlar på urtiden?
Installationen Column Shred består av långa pappersark hängandes från taket som ser ut som marmorpelare, men ändarna på dem har körts genom en pappersstrimlare. En tydlig stillbild över hur vår anrika historia och kultur håller långsamt på att tillintetgöras av den modernitet samma kultur har utvecklats till.
I utställningen ingår även tittskåp av platser som bevarar oss och vårt arv, Olympus, Svalbard Global Seed Vault och Corbis Film Preservation Facility. Alltså platser som bevarar historia och kanske till och med tiden? Meningen med ett arkiv är att tiden ska stå stilla, en plats där den får utrymme att vara kvar för att senare plockas fram med olika syften.
Arkiven, med dess tunga portar och långa, djupa korridorer, är kusliga då deras funktion innebär att katastrofen är möjlig. Men de är också en symbol över mänsklighetens vilja att bli odödlig och förevigad.
Kommunikationen som också är en del av oss gestaltas i skulpturen Fountain. En vit parabol som ligger ner och där en brun avlagring från rost och vatten tycks ha bildats. Är det ett tomt skrik ut i intet? Eller bara skrot som vi kommer lämna kvar efter oss till kommande generationer eller arter?
Det hela är gestaltat med finess och är tankeväckande, men ibland önskar jag att Andersson hade klivit några steg längre in i dunklet. Utställningen är något svävande och flyktig, det är smart men inte alltid drabbande.
Utställningar om människans existens i en skör, oförutsägbar och katastrofkantad tid är numera vanliga, men å andra sidan skildrar det också vår samtid. Halvvägs igenom känns det som om jag har sett det förr, men påminns om att det är ett retrospekt. Andersson har alltså jobbat med tematiken under lång tid, och troligtvis har många yngre konstnärer blivit inspirerade av honom.
I en tid då slutet på vår existens diskuteras dagligen, är det inte så konstigt att det skapas mycket konst om just vår undergång. Kanske för att vi människor är upptagna av att måla upp vår fördärvade värld, för att bli ihågkomna?
Komikern Bo Burnham skrev låten That Funny Feeling till hans ståupp-special Inside som ringar in den absurda tid vi har råkat skapa. Han listar detaljer i senkapitalismens spår som ger en besvärlig känsla av en frånkopplad och splittrad verklighet. Jag påminns även om denna bit när jag försöker summera tankarna kring utställnignen. Låten avslutas med en upprepning av raderna We were overdue / But it will be over soon, you wait.
Så någonstans mellan en Tiktok-video jag såg på Instagram samt en existentiell och mörk ståupp-special om den senaste pandemin finner jag Anderssons konstnärskap en naturlig plats. Andersson skildrar väl den där underliga, kusliga, liminala men också självklara position som vår samtid befinner sig i. Vår tid här må vara förfallen, men vi kämpar oss kvar trots att ingen vill ha oss här.
Henrik Schedin