Konsthallen Meken, Smedjebacken, 2025.05.31-2025.07.27
Den indiska författaren Amitav Ghosh har länge haft ett engagemang för miljön och argumenterar för att kulturen har en stor inverkan på både vår syn på naturen samt klimatförändringar.
I essän Wild Fictions från 2008 menar han att vår bild av naturen, och då främst att naturens ädlaste tillstånd är orörd och obesudlad av mänsklig närvaro, är felaktig då i själva verket människan har så länge de funnits plockat och njutit av naturens tillgångar. Det exploaterande förhållande vi har idag, där naturen enbart ses som en resurs och inte en förutsättning för vår överlevnad, är däremot bevisligen ohållbar.
I stället, menar Ghosh, behöver vi tänka om förhållandet till miljön och naturen omkring oss för att skapa en bestående relation till naturen där vi kan samsas, och berättelser om oss och vårt förhållande till våra omgivningar kan göra den relationen greppbar. Författaren refererar till myten om Bon Bibi i den bengaliska mangroveskogen Sundarban, som är ett väsen som lokalbefolkningen håller nöjd genom att bara ta det de behöver från skogen. Ett väsen som skyddar lokalbefolkningen om de utnyttjar Sundarban väl, men blir arg om man går i med girighet. På så sätt har de som bor i och kring Sundarban lärt sig hantera den nyckfulla skogen med översvämningar och krokodiler.
De tjeckiska konstnärerna Jana King Kochánková och Tomáš King, som nu ställer ut på konsthallen Meken i Smedjebacken, jobbar just kring naturen och myter.
Utställningen består av målningar som de skapat ihop och även separata verk av keramikskulpturer, grafik och målningar. Mjuka och naturliga former är genomgående samt motiv från naturen. Ett tygtryck av en hjort tillsammans med en häger och ett vildsvin, keramikskulpturer som leder tankarna till arkaiska gudomar står på ett podium mitt i salen som ett altare, målningar av skogsväsen och naturliga fenomen och abstrakt expressiva målningar hänger fritt från taket.
Det är en färgstark utställning som är enhetlig i sina till synes improviserade infall. De större målningarna är gjorda ihop genom ett intuitivt måleri med händer och penslar ute i Bergslagens natur. Processen visas i ett videoverk och förstärker målningarnas betydelse, då processen förklarar det kladdiga måleriet och ger det en mening och en koppling till den natur som åberopas i verken. Målningarnas storlek och hängning i hallen gör dem monumentala, och dess temperament blir till slut meditativa.
Naturen och miljön har de senaste åren flyttat in på konsthallar och museum, då den pågående klimatkrisen har inspirerat konst under flera år. Däremot var det länge sedan jag såg konsten närma sig tematiken på ett så intuitivt och känslostyrt sätt som Kochánková och King gör. Här finns en ”naturlighet” som i en svensk kontext påminner om hippierörelsen och blir vid första anblicken något konstlad. Om man däremot tillåter sig att flyta med och långsamt vaggas in i den svävande föreställningen om naturlighet, är det stämningsfullt och de vaga linjerna börjar ta form till en helhet.
Att utställningen befinner sig i Smedjebacken och har skapats i dess omgivningar fördjupar betydelsen ytterligare. Dels så är orten omgärdad av just de vackra, trolska och mytiska skogar som konsten speglar. Men Smedjebacken, med dess historia av gruvdrift, har också varit beroende av markens tillgångar, och har levt av och med den, även om den säkert har varit destruktivt utvinnande under industrialiserade perioder.
Beroendet kan bli ömsesidigt när rubbade ekosystem ska återuppbyggas, en process vari Ghosh menar att kultur och berättelser spelar en viktig roll. I dag när många av oss är alienerade från naturen, kan Kochánková och King påminna oss att inte bara tänka på klimatkrisen och dess lösningar utan också känna in naturen och lära om hur vi i samklang kan leva av varandra. Vi har skapat ett monster av klimatet och dess allt mer lynniga väder och bränder, om vi däremot lär känna naturen igen kanske det inte är för sent att blidka den för att transformera den från ett hot till en partner.
Henrik Schedin