Verket, Avesta, 2025.05.24 – 2025.09.14
Of Things Unseen, det som inte syns, är temat på årets upplaga av Avesta Art i Verket konsthall. Det som sker i det fördolda eller i vårt inre liv kommer här upp till ytan.
Kristoffer Zetterstrands detaljerade oljemålningar med surrealistiska inslag är skapta ur 3D-modellerade förlagor. Det gör att motiven är lek- och fantasifulla; en man som ritar av en räv inne i sin stuga och en person i skyddskläder som samlar in prunkande blommor i en säck. De kontrasterande händelserna mellan vackert och skämmande, tillsammans med ett kontrastrikt ljus, skapar drömsk stämning och ger en direkt ingång till årets tema.
Norska Yngvild Saeters skulpturer är skapade av motorcykeldelar, kedjor och pälsar till science-fictioninspirerade kroppsdelar eller maskindelar i bjärta färger samtidigt som andra påminner om mörka insekter eller änglar. Verkens titlar är tagna ur fantasy- och sci-fi-karaktärers namn och beskyddare, för det finns också en skörhet i skulpturerna trots den hårda ytan. Dess former kommer från de gestalter Saeter såg när hon var kliniskt död på ett operationsbord och som då skänkte henne trygghet. Alltså är det något som få av oss har sett och kunnat berätta om, och det blir vackert i kontrasten mellan de hårda och mekaniska formerna när de i själva verket gestaltar något betryggande och organiskt.
Folklivsillustratören Johan Egerkrans var en besvikelse då de många illustrationerna blev trångt hängda, antalet illustrationer kunde ha begränsats för att ge dem mer plats. Det finns en koppling till de mytologiska väsen som fanns kring gruvdriften och skogarna runt Verket som kunde ha varit en naturlig avgränsning. Resultatet är ett plottrigt intryck av annars fina illustrationer.
Högst upp i Verket hänger Maja Daniels fotografier från Älvdalen, där hon kopplar ihop samtiden med historien genom att ställa ut äldre fotografier från området tillsammans med sina egna. Älvdalen är en plats där hennes släkt kommer ifrån och Daniels blandar här dokumentärt fotografi med fiktion för att skapa en suggestiv bild av området. Daniels menar att hon utforskar hur stillbilden kan vara mer än beskrivande. Det är inte så tydligt hur konstnären utökar den diskussionen om jag ska vara ärlig, då vi alla vet att även fotografier kan iscensättas. Däremot gifter sig de kusliga fotografierna väl med de mörka lokalerna där golvet knarrar och fåglarna på taket hörs.
Holländska Margriet van Breevoorts skulpturer i silikon är effektfulla och skapar vissa äckelkänslor i mig. Hennes verk är köttsliga och djuriska med intryck av mycket hud i sina skulpturer gjutna i silikon. Konstnären utforskar bland annat hur kopplade människa och natur är till tekniken genom en skulptur av en lysande snigel med kablar som formar en oval ovan blötdjuret. Konstnärens kubiska människogestalt representerar hur begränsade det normerande samhället kan vara när man tvingas in en mall, det är hoppressat och trängande som faktiskt skapar en del igenkänning. Det är enkla tankar, men effektivt genomfört och blir därmed kraftfullt.
Enkelt men väl genomfört är även Sonja B Zornats textilkonst. Konstnären jobbar kring de innersta rummen dit man inte alltid blir insläppt genom att arbeta med återanvänd textil. Dels ställer hon ut en serie kring blåmärken med sängar som motiv, en plats dit inte alla släpps in men där sårbarheten är tydlig.
Zornats största installation består av vävar av sängar, och under dem ligger solkiga kuddarna och madrasser blottade utan lakan. De där fläckarna är något som sällan visas upp offentligt, det är intimt och därför både fint och lite jobbigt närgående gestaltat.
Konstnärerna som får ta mest plats under utställningen, både i form av plats och skala, är duon Carin Ellberg och Per Svensson som deltar med film, akvareller och skulpturer. De storskaliga och hängande skulpturerna är pampiga i sin storlek och inbjuder till nyfikenhet. Tyvärr så stillas inte nyfikenheten riktigt då det är ganska vagt vad detta innebär förutom att vi är kopplade till naturen som är utgångspunkten i verken. Avståndet mellan betraktare och verk förblir dock för stort för att bibehålla intresse och öppna upp för nya tankar.
Jonas Liveröds installation Ship of Fools lånar sin titel från Platons metafor om ett skepp som styrs av dårar och därför hamnar på villovägar, en allegori över ett dåligt skött samhälle. Berättelsen fick mest spridning i tysktalande länder efter att den publicerats som satir i Schweiz av Sebastian Brant. I konsthistorien har berättelsen skildrats som grafik och tryck i publikationer sedan 1400-talet och kanske mest känd i Hieronymus Boschs triptyk med samma namn.
Installationen där människoliknande gestalter befinner sig på en avlång platå med masker, förvridna ansikten samt skeva armar och ben huller om buller. Det luktar trä och tjära och platån är upplyst med lampor som går på en räls runt installationen. Det skapar en närvaro, rörelse och skuggor som är värdig den livfulla installationen och de satiriska elementen av Platons och Brants version av sagan. Liveröds verk är sprungen ur en tid där konflikter härjar i världen och den ekonomiska situationen har inte heller varit på topp sedan pandemin. Ibland känns det som hela världens ledare har klivit ombord det där skeppet och styr oss mot vårt öde.
Längst ner och längst in finns ett av de starkaste verken i sommarens utställning, duon LILITHs videoverk, Ändrade tankar – motstånd och dimma, passar bra i det gamla järnverkets innersta. Ett inspelat performance som projiceras på tre dukar och visar händelseförloppet i olika vinklar och skapar en splittrad helhet.
Någonting har hänt och en grupp människor behöver bygga upp det som är raserat. Om det är en katastrof eller personlig kris som har skett är oklart, men något måste göras. Gruppen kravlar beslutsamt runt i lera eller någon slags deg och börjar samla ihop till högar för att sedan ramla ihop i utmattning. En kvinna håller en klump framför magen som om hon var gravid, en man med en rollator rör sig med stor möda och försöker hjälpa till och mitt i allt ett pulserande rött ljus från en sko. Videoverket flyttar ut i rummet när rollatorn och skor från videon är placerade tillsammans med leran i utställningssalen. De krälande personerna tycks befinna sig i ett stadie av förtvivlan och evig kamp mot sin omgivning och det hela berör så att kroppen tar spjärn för att hjälpa till.
Det är mycket som händer på denna samlingsutställning och många konstnärskap ger starka och bestående intryck. Förutom Liveröd, som inte har en självklar koppling till utställningstiteln, tar de olika konstnärerna sig an tematiken med en intressant bredd. Det okända och det som annars är kvar i det fördolda målas upp inför oss i Avesta och det går att utforska utställning under lång tid utan att tröttna.
Henrik Schedin