Göteborgs konstmuseum, Göteborg, 2025.05.10-2025.10.09
Oljans utveckling från organiskt material via långsam förmultning till petrokemisk produkt är en stor del av människans industriella utveckling och pågående fall. Det går inte att bortse från. I Kuwait är betydelse och vikten ännu påtagligare då OPEC-medlemmens ekonomi är beroende av oljeexport och den har satt sina spår i ökenlandskapet. Koldioxidutsläppen ökar och kanske kommer den göra det tills oljan är slut eller tills det är för sent?
Den kuwaitiska konstnären Monira Al Qadiri utforskar sitt lands oljeindustri i sin utställning på Göteborgs konstmuseum. Genom hela utställningen återkommer plast, som är en av oljeindustrins produkter, och kopplar ihop idé, form och verklighet.
På väggen hänger modeller av borrhuvuden i plast modellerade från förlagor inom industrin, det är fascinerande former som är skapade för att äta sig ner i jordskorpan. Här är de blottade ur marken och visas upp i en vinkel som få får se dem i. Deras skimmer och pärlemorliknande yta gör dem vackra och ger dem en air av något utomjordiskt och främmande vilket förstärker mystiken.
Videoverket Crude Eye sveper över ett oljeraffinaderi, men det är bara en chimär. I själva verket är det en modell av ett raffinaderi som Al Qadiri har skapat av plåtburkar, Pringelsrör och annat avfall. En fiktiv inblick i något som annars döljs bakom stängsel och säkerhetsvakter. Försänkt i mörker glider kameran, som om det vore en drönare över stora byggnader, genom modellen samtidigt som en berättarröst läser upp en hotfull text. Miniatyren är fantasieggande men är också lite skrämmande, som om det vore vinjetten till Skymningssagor om jordens undergång.
Crude Eye är mystiskt och skrämmande och vi befinner oss mitt i den stora byggnaden utan att kunna landa och skapa en fullständig förståelse för dess funktion. I Kuwait lever de i skuggan av raffinaderierna och har den närhet som vi i Sverige saknar till petrokulturen. Vi är beroende av oljan utan att ha något konkret att hänga upp beroendet på, hemma hos oss är kanske bilen eller flyget den starkaste och mest vardagliga symbolen för vårt destruktiva beroende till oljeindustrin.
För att ytterligare kunna möta oljans ursprung har Al Qadiri gjort skulpturer av polyestertyg – ännu ett petrokemiskt material – som visar 3D-kartor av jordens djup och representerar de analyser som görs för att förbereda borrning efter det svarta guldet. Enligt texten till verket som kallas Reservoir har Kuwaits ekonomi historiskt alltid rört sig på djupet. Innan de borrade efter olja, dök de efter pärlor i Persiska viken. En intressant koppling mellan historisk och modern ekonomi.
Oljans underjordiska och mytiska ställning får en offentlig och öppen plats som både kan granskas och begrundas i Al Qadiris verk. Här tillåts vi närma oss industrin på ett sätt som inte annars är möjligt och med en lättja som inte är förknippat med den förorenande verksamheten. Dessa strukturer och fält – både sociala och faktiska – får en greppbar status i Al Qadiris utställning.
Oljans makt är oerhörd och ostoppbar, vi har byggt ett samhälle kring det och vårt beroende tycks vara här för att stanna, men på konstmuseet infinner sig känslan av att det är enklare att förstå och närma sig fenomenet när det ges form.
Henrik Schedin