Galleri Cora Hillebrand, Göteborg, 2025.09.12 – 2025.10.05
Svenskarna är bland de mest belånade och skuldsatta i världen och de flesta oss har väl en mer eller mindre frivillig relation till banken. För många kanske den har varit en frälsning i jakten på drömhuset för andra en mörk tunnel som inte går att komma ur. Oavsett vilken inställning man har till bankerna är mycket av samhällsstrukturen uppbyggt kring lån av pengar samt spekulationer och investeringar.
Konstnären John Huntington har utforskat Myndighetssverige under de senaste åren och nu är det bankväsendets tur.
Hos Galleri Cora Hillebrands väggar hänger djurskallar med våra största bankers logotyper ingraverade. Logotyper som innehöll ymnighetshorn och vetekärvar, alltså symboler för oändliga resurser och välstånd. Kapitalismen drömbild av verkligheten. Mitt i rummet står en flyttkartong full av skallar som ännu inte har blivit dekorerade. Som om bankerna är döda reliker från en svunnen tid, som nu ska städas undan.
Utställningen innehåller också en instruktionsvideo med tips om hur man kan gå till väga för att motstå tillväxt. Enligt instruktionerna är det är svårt att motstå lockelsen i att utöka sin verksamhet och skapa tillväxt, men ett första steg i att lyckas är att sätta sig i en flyttkartong och rent fysiskt känna begränsning. Det är något pajigt, men med en lugn auktoritet berättar Huntingtons byråkratiska alter ego om lugnet i att vara instängd i en minimalistisk yta. Är det ett seriöst förslag? Troligtvis inte, men det utmanar ändå synen på vad som kan göras och bjuder in till att trivas i en tillvaro av begränsningar.
Det är lätt att det blir övertydligt när man sysslar med systemkritik. Huntington balanserar på gränsen, och i galleriets små lokaler är konstnärens tår över på den sidan ibland. Detta ämne har stötts och blötts i samhällsdiskussionen Jesus drev månglarna ur templet, men bankerna står levande kvar. Så de är väl någon sorts vinnare? Huntington tillför dock inte så mycket nytt i diskussionen, ”degrowth” och kritik mot tillväxt har länge förekommit i diskussioner om det kapitalistiska systemet. Däremot finns det en avväpnande humor i utställningen som blir en skrattspegel och framhäver samhällets syn på konsumtion och tilltro till bankväsendets roll.
Utställningen visar på det absurda i vår samtids intresse för pengar och tillväxt, när många hävdar att kapitalismens tillväxts dogm och bankernas vinstmaximerande är grunden till vår undergång. Men å andra sidan tänker många att det tvärtom är kapitalismen som kommer komma till vår räddning och den fortsatta vägen framåt. Om man dessutom vänder sig till utställningstiteln är det kul att se på samhällsinstitutionerna som något djurlikanande som stångar sig fram för att överleva. Oavsett vad man tycker och hur mycket pengar du är skyldig ditt närmaste bankkontor, är det befriande att här diskuteras konsten att minska och skala ner i stället för kvävande trossatser om mer, mer, mer.
Henrik Schedin