Göteborgs konstmuseum, Göteborgs stadsbibliotek, Röda Sten konsthall, Skövde konstmuseum, 2025.09.20 – 2025.11.30
Titeln på den 13:e upplagan av Göteborgs internationella konstbiennal – GIBCA – är a hand that is all our hands combined och är hämtad från en rad ur den amerikanska poeten Solmaz Sharifs diktsamling Look. En samling om krigets konsekvenser som ekar genom generationerna. En resonans som åberopas av tyska curatorn Christina Lehnert, temat är kollektivt ansvar och gemensamma berättelser som ett svar på en auktoritär samtid. En uppenbar spegling av en orolig värld som ännu inte lyckats bli jämlik.
Konstkritikern Aruna D’Souza menar i texten Imperfect Solidarities att solidaritet som bygger på empati ofta är kraftlöst, då den kräver att känslor måste uppstå för det utsatta subjektet innan vi går till handling. I stället menar hon att solidaritet byggt på omsorg är en starkare handling, då den är förbehållslös och kräver en medmänsklig pliktskyldighet att ta hand om den Andre. Omsorgen är en handling och inte bara en tanke. Jag påminns om D’Souzas text när jag läser Lehnerts curatoriska essä, som delar många tankar och begrepp med kritikern, men när jag står framför biennalens verk framstår de mest som tomma ord.
Biennalen befinner sig på flera platser, Göteborgs konstmuseum, stadsbiblioteket, Röda Sten konsthall och Skövde konstmuseum. Samt på en rad andra gallerier och konstnärsdrivna initiativ i vad som kallas GIBCA extended.
På konstmuseet finns bland annat flera textilverk av Moki Cherry med vardagliga och surrealistiska motiv samt affischer av Kiluanji Kia Henda och Tiago Mena Abrantes från Angola med budskap om vikten av att inte vara produktiv som antikapitalistisk handling.
Ett av de starkaste verken på konstmuseet är videoverket Old Masters av Basma al Sharif. Vi får se en västerländsk man vandra genom museets samlingar, sedan en kuslig kameraåkning över ett ödelagt Gaza och en palestinsk kvinna gå genom sin trädgård. Samma man som vandrat genom museet får sedan frågan om hur han ska berätta om folkmordet i Gaza för någon som inte lever nu. Han famlar märkvärt efter orden och svarar att han inte vill berätta om det. Kanske för det för pinsamt att prata om hur vi inaktivt ser på under ett folkmord? Eller för att det inte är det västerländska narrativet som är det viktigaste? Museets samlingar anspelar på hur vi bevarar minnen och hur vi vittnar om det som har varit, men det oerhörda våldet lämnas outtalat. Vi tvingas i stället fundera på hur vi själva kommer berätta om denna tid.
Röda Stens konsthall är biennalens huvudman och är också dess största utställningsplats. En av de större installationerna på Röda Stens konsthall är uppförd av sydafrikanska Helena Uambembe. Den består av stängsel som har rests och innanför finns en grusplan med små högar av gruset som har instuckna plastblommor. Högarna representerar gravar och stängslet militärisk makt som avgränsar och begränsar. Verket skapar ett visst obehag, men det är också enkelt att snabbt passera förbi i en plottrig sal.
Högst upp i Röda Sten har Raven Chacon fått ett eget rum som är nedsläckt och klätt i mörkt tyg. Man ser inget tills ögonen vänjer sig och konturer av draperierna börja ta form. En ljudinspelning från en tyst protest mot en gasledning i det amerikanska reservatet Standing Rock spelas upp inne i mörkret. Det skapar en omslutande och stillsam upplevelse där protesten får på ett underligt vis komma till tals trots att inga ord uttalas.
Lehnert pratar om att urvalet och tematiken handlar om kollektiva berättelser och hur de främjar kommunikation, men tyvärr tycker jag att det är spretigt och konstnärerna bildar varken en sammanhängande röst eller talar med varandra.
Förutom hos verken som har valts ut till Skövde konstmuseum. Här är det fokus på feministisk kamp och kvinnlig frigörelse, och även om de kommer från olika delar av världen och olika tidsperioder är det intressant att se vilka olika uttryck liknande frågor har fått. Teckningar av Siri Deckert från Fogelstads folkhögskola där kvinnor fick ta del av utbildning och frigörelse. Pakistanska affischer med budskap om kvinnors rättigheter som gjordes under workshops arrangerade av Lala Rukh på 80-talet. Samt nutida Olivia Plenders teckningar av suffragetter som blir gripna av manliga poliser, och hennes videoverk Hold Hold Fire om självförsvar i stor grupp som påminner om en teaterworkshop. Videoverket är kraftfullt då den skildrar ett kollektivt sätt att hantera ett hot och en ilska, och återspeglar de andra verken på samma tema ute i salen.
Alla konstverken på biennalen behandlar orättvisor som sorgligt nog är universella, men förutom det finns inget som sammankopplar de händer som Lehnert skriver om. Det är konstnärer som jobbar med tematik som förtryck och orättvisor, men det blir ofta redovisande verk och går sällan i dialog med betraktaren. Trots ambitionerna med utställningen blir därför solidaritetens begränsningar påtaglig, då det är få konstverk som lyckas väcka några starka känslor och de stora orden Lehnert slänger sig med inte uppfylls.
Henrik Schedin