Galleri Konstepidemin, Göteborg, 2025.10.10 – 2025.11.02
Under MASU:s utställning får materialet stå i fokus på Konstepidemins galleri. Träläkt, alltså de träribbor som takplåt eller tegelpannor vilar på, och buntband är centrala material i konstnärsduon installationer. MASU består av Mattias Gunnarsson och Susanne Westerberg som har jobbat med projektet under lång tid och processen att plocka ner och bygga upp installationer på olika platser är en del av deras konstnärskap. Utställningen En långsam rörelse mellan platser handlar om hur den rör sig i tid och rum genom att det material som används nedmonteras och byggs upp i nya konstellationer på olika platser.
Det centrala verket består av uppsågade bitar av träläkt som fått patina av tid och användning ståendes på en stor träskiva. Bitarna bildar ett panorama mellan mängder av udda träbitars låga höjder och dess omfång som täcker större delen av rummet förstärker intrycket av att stå framför ett landskap.
I och med att konstnärsduon återvänder till träläkten går det att läsa in en vördnad eller vikt i just det materialet. I det innersta rummet står även en trädliknande struktur av samma material ihopsatta med buntband, och runtomkring en mängd uppklippta och tidigare använda kattstrypare på golvet. Den är effektfullt ljussatt och det knaster som uppstår genom att gå på buntbanden känns naturlig trots det plastiga materialet. Verket heter Delar ur en berättelse om platser och är en del av berättelsen om en flytande inställning till tid och rum. Är detta samma verk som har stått på annan ort? Byter trädet betydelse i sin nya kontext?
Utställningen innehåller även en samling pallar som skapades under pandemin, men de ser rangliga och ostadiga ut. De går nämligen inte att sitta på och påminner om en tid vi inte rekommenderades att umgås och samlas. Pallarna är roliga, men det är oklart hur de hänger ihop med resten av verken i utställningen.
MASU jämför sin process med svampars mycel vilket får mig att tänka på nedbrytning. Det kan tolkas som att de vill återskapa en naturlig cykel av nedbrytning och återvunnet liv. Den cykliska processen som bryter ner och bygger upp återskapas här i en konstnärlig process. Vilket också speglas i de vägghängda verk som skapats genom att lägga papper ute i naturen och låta förmultningsprocessen påbörjas, det har skapats intrikata mönster i grönt, brunt och svart och hänger nu på galleriets väggar.
Materialet förflyttas och sätts ihop på olika platser och målet är resan mellan utställningar och verk som inte är statiska. En långsam rörelse mellan platser är stämningsfull och det är tilltalande strukturer MASU har skapat, men det framstår som ett internt projekt mellan två konstnärer. De lyckas inte bjuda in utomstående och skapa mening för andra i verken.
Henrik Schedin