Värmlands museum, Karlstad,
Åsa Sjöström 2026.01.23 – 2026.04.26
Sara Nilsson 2026.01.30 – 2026.05.02
Att spegla sin egen omgivning genom någon annan, alltså att genom den Andre få syn på sig själv, är ett verktyg som västerländska antropologer har använt sig av när de rest ut i världen. De studerade ofta ursprungsfolk för att få en bild av människans levnadsvanor, och lära sig mer om sig själva. Med tiden utvecklades förhållningssättet och det är inte längre bara ursprungsfolk som studeras genom deltagandeobservationer, nuförtiden görs liknande studier i alla möjliga grupper men med samma mål att lära sig något om mänskligt beteende och samhällsmönster.
Fotografen Åsa Sjöströms utställning på Värmlandsmuseum tycks ha liknande ambitioner. Genom dokumentärfoto har hon undersökt två orter, nämligen svenska Torsby och amerikanska Thorsby.
Thorsby i Alabama grundades av svenskar och orten förvaltar sitt skandinaviska arv genom att fira Swedish Fest och arrangera skönhetstävlingen Swedish Queens. Som svensk känns det smickrande på något sätt, men utifrån bilderna verkar det inte så likt våra traditioner.
Men vad händer då om den värmländska orten Torsby speglas i samhället Thorsby i den amerikanska södern? Två så olika men ändå så liknande orter; bilar, fester och lantliv med naturen runt hörnet. Det finns något ytterst mänskligt att vilja finna likheter och knyta an till ett arv och ett ursprung, och Sjöström skildrar den mänskligheten med känslighet inför sina subjekt.
Vissa bilder är tydligt amerikanska eller tydligt svenska, men ibland behöver jag läsa noggrant om h:et är med i namnet eller inte och erbjuder nyckeln till vilken kontinent bilden är tagen på. Som på porträttet av mannen i skytteklubben Thorsby Desperados som ligger i Torsby och erbjuder skytte i amerikansk westernmiljö i Värmland.
Till skillnad från Sjöström som blickar utåt, tar Sara Nilsson ett steg in i sina egna trakter, nämligen skogen där värmlänningen Nilsson rör sig hemvant. Hennes utställning Stig in i naturen, en dubbeltydig titel som dels syftar på att museibesökaren kliver in i en skogsmiljö men också på den väg som kan leda en in i naturen. Människan har numera tagit en central roll i naturen, och Nilssons konstnärskap hanterar ofta vår relation till den naturliga omgivningen.
På Värmlands museum är människan närvarande i skogsmiljöerna hon har skapat. De personer som befolkar Nilssons skog ser stillsamma och tillfreds ut. De har tagit sig an skogen genom att inte bara befinna sig i den utan även läsa om den i en flora eller tatuera in blommor och blad på sina kroppar. Det, tillsammans med de mänskliga strukturer eller företeelser som de flesta av skulpturerna innehåller, bildar en fin bild av vad ett harmoniskt samspel mellan natur och människa skulle kunna innebära.
Det är en bekväm utställning att befinna sig i, speciellt som naturromantiker, och det är inte mycket motstånd i utställningen. Salens stora fönster blickar ut över Klarälven, och dess lugna flöde är i samklang med utställningens lynne.
Nilssons hantverk är värt att notera. Skulpturerna är gjorda i papper och lim som är nerslipade så att de ser gjutna ut och sedan målade i pastellfärger. I Värmlands museums stora sal får hon möjlighet att jobba i större skala jämfört med de galleriutställningar jag tidigare sett hennes verk på, och hon hanterar det väl.
Varken natur eller samhällen är orörda i dag, det finns få vildmarker kvar och ursprungsbefolkningar är påverkade av sin omvärld precis som alla andra. Eller är Torsby det orörda i förhållande till Thorsby? Men utveckling har skett där sedan emigranterna reste mot Amerika.
Sjöström och Nilsson ger oss två olika perspektiv på hembygd, och vad som är ett ursprung. Sjöström tar något som liknar hem och skapar en ny bild av de båda samhällena genom sina fotografier. Nilsson skapar en harmonisk och trygg värld där man känner vart stigarna går.
Henrik Schedin