Ön Naoshima i Japanska innanhavet har blivit en konstinstitution sedan undervisningsförlaget Benesee har finansierat ett antal museer på ön. Det första öppnade 1992 och det senaste tillskottet är Chi Chu-museet som öppnade 2004. Den japanska arkitekten Tadao Ando har ritat tre museer på ön i betongbrutalistisk stil som använder sig av naturligt ljus så att rörelsen mellan inomhus och utomhus blir flödande.
I essän Till skuggornas lov från 1933 resonerar författaren Junichirō Tanizaki kring mötet mellan västerländsk och japansk kultur, och mer specifikt elektrisk belysning. Texten har en högfärdig ton som hyllar det japanska, men den ger en intressant inblick i landets estetik. Tanizaki menar att skönheten i ett traditionellt japanskt rum finns i ”spelet mellan ljus och skugga i dunklet”, samt att dova färger och sparsam belysning förstärker skönheten och lugnet i ett rum.1
Enkelheten skapar den stillhet som Tanizaki anser vara eftertraktansvärd. Essän resonerar i autodidakten Tadao Andos arkitektur, den enkla arkitekturen låter skuggans och ljusets samspel få en central roll i rummen. Vilket är ett signum för Ando som ofta förstärker tomheten i hans hus för att just uppmärksamma skönheten i det enkla, och författaren Masao Furuyama jämför hans arkitektur med versmåttet haiku av den anledningen.2
Dessa drag går till exempel att finna i Row House in Sumiyoshi och The Church of Light som båda går att hitta i Andos hemstad Osaka. Arkitekten har blivit belönad med flera stora priser och har haft stort inflytande över modern arkitektur.
På Naoshima innehåller Chi Chu-museet en sparsam samling där också byggnaden i sig är en upplevelse. Betongen är blottställd och alla rum är upplysta av naturliga ljusinsläpp. Det finns mycket få sedvanliga fönster i väggarna och jag räknar till ett lysrörsupplyst rum i hela huset. I stället kommer indirekt ljus från olika glipor i taket eller i väggarna, det faller sig såpass naturligt att det dröjer innan jag lägger märket till det.
Det är ett följsamt hus där varje steg faller sig naturligt, och det är intressant att omslutas av en konstupplevelse som uppstår i arkitekturen. Dagen vi besöker ön är det växlande molnighet och tidvis stark sol, rummen förändras därför dramatiskt i takt med naturen.
De dova korridorerna och innergårdar med enkla stenar liknar Zenbuddistiska tempel och trädgårdar. Det är avskalat och kalt men betongen framstår som mjuk och välkomnande, trots avsaknaden av grönska känns byggnaden som en del av naturen. Det uppstår en vördnad i huset. Varje besökare måste boka en specifik ingångstid så att det inte blir för fullt, vilket gör att det faktiskt går att njuta av korridorerna, rummen och konsten.
Det finns ett Claude Monet-rum med tre tavlor och en ljusinstallation av James Turrell. Min upplevelse av Monet-tavlorna förstördes något av att mina stora fötter inte riktigt fick plats i de japanska tofflorna som var tvungna att bäras i rummet, men Monets målningar gifter sig med arkitekturens stillhet.
Det mest drabbande verket på hela ön finns även i Chi Chu-museet. Land art-konstnären Walter De Maria har blivit inbjuden att skapa ett av rummen. En vän beskrev sin upplevelse av De Marias verk som att det var första gången som han förstod att människan kan bygga fram religiösa upplevelser. Jag kan inte annat än hålla med, det var en stor och sakral upplevelse att befinna sig i konstverket.
Verket Time/Timeless/No Time består av en sal med ett stort gyllene klot i mitten av en trappa lika bred som rummet. Längs med väggarna och hängda på väggarna står pelare i guld i tre olika former. De är placerade tre och tre i olika formationer. Är det ett tempel vi har gått in i? Vad betyder allt detta?
Verket förklaras inte nämnvärt, men likväl blir jag drabbad av den stämningen som uppstår i rummet av de egentligen ordinära objekten. Placeringen av dem skapar en känsla av vikt och tyngd. Titeln anspelar på en plats där tiden passerar och samtidigt står stilla, en plats där tid är irrelevant och kroppen får upprymmas av platsen. Upplevelsen förstärks av att fotografering inte är tillåten i museet och betraktaren slipper smatter från kameralinser och den egna driften att vilja föreviga stunden.
Det andra museet vi besöker är Lee Ufan Museum som består enbart av verk av mannen som gett det sitt namn. Lee Ufan är en sydkoreansk konstnär som har varit verksam i Japan sedan 1950-talet. Han är en av grundarna till Mono-ha rörelsen, en japansk konströrelse som på 60-talet utforskade materialitet och var en reaktion på Japans snabba industrialisering. Konstnärerna använde ofta vardagliga objekt, som glödlampor, rep, sten eller stålplattor i installationer för att undersöka hur de förändrades i olika kontexter.
I parken utanför museet möts betraktaren av en hög obelisk, en rödaktig stenbumling och en stålplatta som börjat rosta på vitt grus. Sten och stål är återkommande material i hans verk, där sten står för det naturliga och stål för det industriella och skapta. Allt detta mot en fond av museets ljusa och enkla betongvägg. Det är svårtillgängligt, men samtidigt stämningsfullt och monumentalt.
Väl inne i museet, efter att återigen gått genom Andos avskalade korridorer, finns ett urval av hans verk. Här finns bland annat ännu en stor stålplatta med ett uppvikt hörn som ligger på marken framför en sten. I ett rum hänger hans tavlor som är enkla med enstaka penseldrag i samma ton. En av tavlorna som är hängd ensam i en alkov heter Void och är enbart ett kort penseldrag på en liten kanvas. Det är intetsägande och på gränsen till infantilt, däremot passar den avskalade estetiken väl in i Andos arkitektur.
Även om hans uttryck inte passar min smak, går det inte att förringa hans betydelse för den japanska konsten. Hans texter anses sätta ord på Mono-ha-rörelsens idéer om samspelet och samhörigheten mellan material och människor, och tog avstånd från de västerländska tankarna om föreställande och att ingripa i materialet. Han finns representerad på flera stora japanska och internationella museum, och var han en del av att förnya konstscenen i Japan under landets moderniseringsprocess.
Världsstjärnan Yayoi Kusama finns också representerad på Naoshima och är en del av mytbildningen kring skapelsen av konstön. I Benesees texter om ön påtalas det ofta att det började med att en av hennes prickiga pumpor dök upp i hamnen. De numera uttjatade – och överkapitaliserade – prickiga installationerna ger en trevlig färgklick i hamnens betong, men i mina ögon tyvärr inte så mycket mer.
Hennes installationer är skapade för att Jaget ska uppslukas i den oändliga repetitionen, och var en möjlighet för henne själv att släppa egna tankar under psykisk ohälsa. Idag har det däremot i mångt och mycket blivit Instagram- och selfievänliga jippon, som troligtvis är skapade av hennes agenter då hon själv har stängt in sig på ett ålderdomshem i Tokyo. Därför kändes det lite kusligt att gå in i verket Narcissuss Garden utan att veta att det var hennes. Verket ställdes först ut 1966 på Venedig Biennalen, och installerades på Naoshima 2022.
Installationen består av reflekterande sfärer utplacerade i en damm, i en trädgård och i ett av Andos mindre hus som består av två kortare korridorer med en triangulär yta längst in. Det hela blir mycket effektfullt. Det är både en glättig och suggestiv stämning, sfärerna är roliga samtidigt känns trädgården som hämtad ur en science-fictionscen.
Så efter att ha klivit ut ur installationen efter ett antal foton på min fru och en förställd selfie i en sfär, var det nästan skamset att i efterhand läsa titeln och vem som hade skapat installationen. Impulsen att föreviga sig gick inte att hejda, kanske är narcissismen oundviklig?
Naoshima erbjuder en god inblick i japanska modern konst och Andos arkitektur är värd att åka en omväg för att uppleva. Mötet mellan det traditionella och moderna Japan gifter sig i hans hus och med de konstnärer som finns representerade på ön. Både skuggor och reflektioner får sin plats på Naoshima med en sinnlig och andlig närvaro.
Henrik Schedin