Varbergs konsthall, 2026.02.07 – 2026.05.03
Gränsdragningar kan vara behagliga att förhålla sig till, då sociala konstruktioner kan navigera oss i ett vittrande och poröst samhälle, eller flytande samhälle om man ska använda sig av Zygmunt Baumans begreppsvärld.
Gränsen återkommer i Jörgen Svenssons utställning Lost Land på Varbergs konsthall. Den slingrar sig runt motiven på vägghängda tavlor och runt en av de installationer som står centralt i hallen. Installationerna består av två plattformar där den ena är inringad av en gräns med organisk form och den andra är rektangulär med räta vinklar men utan gräns. I det först nämnda utrymmet ligger garnbollar i olika färger ordnade i raka led och i den andra huller om buller. Är det en kommentar på kontroll eller konformitet?
Vad är det då för land som har försvunnit i Jörgen Svenssons värld? Han kommer själv från värmländska Skoghall, så det kan vara den levande bruksorten som han syftar på? Eller är det en fiktiv plats som man som människa har försvunnit i?
De återkommande gränsdragningarna går runt skogen och det finns gränser mellan skog, garnbollar och ansikten som inordnar natur och samhälle i olika kategorier. Det är dock inte bara avgränsningar som görs, det finns även linjer mellan punkter och en typ av vägnät som binder samman olika fenomen och platser. I bruksorter där skogs- och pappersindustrin har varit närvarande under längre tid förmodar jag att gränsen mellan skog och samhälle har varit flytande, men samtidigt att kontrollen av skogen är viktig.
Andra återkommande symboler är kyrkan och fabriken som går att koppla till bruksorten och centrala samhällsinstitutioner, samt fåglar som erbjuder en frihetskänsla och flykt väg bort från samma institutioner och begränsningar. Symboler går igen och skapar mönster, precis som i samhället där olika fenomen hänger ihop på tydliga eller oklara vis.
De naivistiska målningarna är målade genom att spritsa färg ur kanyler, och är en kommentar kring och ett minne av de personer ur Svenssons uppväxt som gått under i narkotikamissbruk. Det sätter in den lilla människan i varje färgstreck och i den större bild som är utställningens avstamp. Tekniken ger också en illusion av att vara broderier och för tankarna till folkkonst. Man känner igen det någonstans ifrån, kanske från en bonad i sitt lokala folketshus eller mormors hantverk i sommarstugan.
Värt att nämna är att det finns humor i Svenssons konst. Till exempel i tavlan där fåglar faller ur målningen. Eller som i serien där samhället provar olika färger till en uniform, är de en ordningsmakt eller statsnarrar som får nya kläder? Det pekar på något absurt i vårt samhälle där färgen på en uniform är viktigt eller där det är enkelt att ordningen rasar.
Svensson tar ett helhetsgrepp om samhället och dess komplexitet. Många gånger ser jag kopplingar mellan tavlorna och till något större sammanhang, men det är inte alltid tydligt till vad. Det finns många nyanser och kopplingar i Svenssons bildvärld och det går att upptäcka många nya tankar under besöket i konsthallen.
I en flytande tillvaro där förändringar bland samhällsinstitutioner och identiteter sker snabbt samt där friheten och oron ökar, kanske det är sunt att stanna upp och fundera på vad som hände med Skoghall?
Sociala gränsdragningar i en alltmer föränderlig värld kan innebära trygghet, samtidigt som samhällets konformitet kan vara kvävande och repressiv, men Svenssons tankevärld är öppen och bjuder in till att befinna sig där länge.
Henrik Schedin