Norrköpings konstmuseum, 2026.03.21 – 2026.11.01
Subterranean Hunger, en underjordisk hunger, en hunger efter något som kommer från djupet? Är det den evigt mänskliga känslan från det undermedvetna av att drivas framåt mot ett diffust mål?
På Norrköpings konstmuseum visas nu Sara-Vide Ericsons största soloutställning som fått titeln Subterranean Hunger. Målningarnas motiv är hämtade ur Hälsinglands skogar där hon lever och är verksam. Ericson jobbar med landskap som står mellan vinter och vår, det bruna och blöta stadiet efter att snön har töat och allt väntar på att ta fart. Ett naket landskap och stadie av blivande grönska. Det kommer något nytt genom detta och en rörelse mot blivande går igen i måleriet.
Landskapen är hemvant nordiska, och Ericsons måleri gör dem frenetiska. Konstnären använder sig ofta av tjocka lager oljefärg, vilket ger struktur och liv, som skogen själv. Dukarnas storskalighet förstärker även intrycket av att man som betraktare är bland landskapet.
Men det är inte en traditionell naturlyrism som ryms i penseldragen, utan en mörkare framställning. Det finns ett sug i måleriet som skapar en balansgång mellan obehag och frid. Döda djur och fallna träd finns här, samtidigt som mänsklig närvaro och rörelse.
I ett av rummen finns en målning av en brun tjärn där svanar har samlats, som har placerats lågt mot marken så man ser motivet ur fågelperspektiv. Målningen och svanarnas huvuden är i riktningen framåt mot en målning där en kropp ligger och kvider mot marken. Liv och död står sida vid sida i Ericsons måleri, inte som motsatser men som samma sida av myntet, det ena kräver det andra för utveckling.
Ericson använder sin egen kropp i konstnärskapet, men det är inte alltid tydligt vad den gestaltar. I utställningsmaterialet menar Ericson att kropparna är en ställföreträdare för henne själv och kropparna skapar gestalter mellan myt och människa. Hon är även tydlig med att det är en del av processen, och att hon behöver förkroppsliga en inre bild för att kunna måla motivet. Att det är en del av processen kan jag förstå, men det är svårt att frånkoppla hennes kropp och ansikte från konstnären Sara-Vide Ericson, och kropparna blir inte så fria eller allmänmänskliga som tycks vara menat.
Något som är lyckats med utställningen är att Norrköpings konstmuseum använder rummen väl. I det mindre galleriet där ljussättningen är dov, i kontrast till de större salarnas ljusa och luftiga hängning, hittar man den stora målningen Gravity. Ett mäktigt verk där träd har fallit på en sandig slutning mot en sjö. Naturkrafterna bryts mot en tät hängning av andra tavlor med mänskliga gestalter som stillsamt har dött i serien The Empty Form Goes All the Way to Heaven. Här ställs dramatik och stillsamhet mot varandra.
Det är svårt att inte förundras av Ericsons måleri, det är fyllt av processer i samspel där inget är stillastående. Inte ens målningen Sitting Duck, där någon sitter i vassen, är stilla, gräset blåser och i blicken finns ett driv bortåt. Hon lyckas fånga frihetskänslor som breder ut sig över duken. Hungern kommer någonstans ifrån och den är lite lortig och vild.
Henrik Schedin