Jens Fänge, Lidköping konsthall, 2026.06.13 – 2026.08.29
Olof Marsja, Trollhättan konsthall, 2026.06.27 – 2026.08.30
Behöver en utställning vara sammanhängande för att vara bra? Det är väl egentligen en töntig fråga, och det mest självklara svaret är troligtvis; det beror på. Det finns givetvis fragmentariska utställningar som håller hög nivå, grupputställningar kan ju till exempel hänga ihop även om uttryck och tematik spretar åt olika håll.
Oavsett hur onödig frågan är, har jag funderat kring den sedan jag besökte Jens Fänges och Olof Marsjas utställningar en dag i juli. Under sommaren ställer de båda ut på Lidköpings respektive Trollhättans konsthall.
I Trollhättan får besökaren ett välkomnande av tre dansare i skulpturform. Utställningen heter Bagage vilket leder tankarna till det samiska arvet han bär på, och den ryggsäck han tagit med sig till södra Sverige för att på avstånd behandla sin identitet och sitt arv.
Bagage är detaljrik och de texter som är skrivna med konsthallen Accelerators curator Therese Kellner, troligtvis från Marsjas utställning där tidigare i år, finns nycklar till den symbolik som komponenter i skulpturerna innebär. Traditionella samiska tyger blandas med funktionsplagg och andra moderna material som finns tillgängligt. Det är uttänkta tillfälligheter som ger form åt Marsjas distinkta formspråk som är intrikat och roligt.
Det är inte bara det samiska som kommer fram i Marsjas skulpturer utan också existentiella funderingar kring Jaget. Som i Konstnärens fot, där konstnärens fragmentariska syn på kroppen och tankar kring vad en person kan vara dyker upp till ytan.
Jens Fänges målningar är drömska med lätt surrealistiska motiv där upplösningstillståndet känns nära. Som i porträttet på en person med skeva ögon och näsa, med en spöklik gestalt hänger över axeln och tittar ner på en katt som ligger på rygg vid halsen. Ju mer man betraktar bilden skapas frågetecken kring vad som faktiskt sker. Vissa av dem är i kollageform, där figurer är monterade i lager, som målningen Melodie där en man med gitarr ligger på rygg framför mönster och håller sig för ansiktet.
Utställningen heter Sommaren och det är ju så klart passande med tanke på årstiden. Det vi får se är kanske spår av en febrig dröm en varm och ljus sommarnatt när man vrider sig i svettiga lakan. Stunder då man ser saker som inte alltid logiskt hänger ihop.
Som enskilda verk är Fänges måleri stort, det rymmer mycket och hans direkta måleri leder till en in en fängslande värld. Det är fint att se hans verk på Västgötaslätten, men som utställningen hänger inte Sommaren ihop. Det uppstår också frågetecken kring valet av verk.
Utställningen består av en äldre målning och en blyertsskiss från samma tid, glasskulpturer, en skulptur i stengods, men resten av verken består av hans karaktäristiska målningar från närtid. Två litografier upprepar motiv från oljemålningar, och det är svårt för mig att se vad det är som binder dem samman och varför olika uttryck och tider blandas. Om det är tänkt som ett retrospektiv är det för få äldre verk för att skapa en bild av konstnärskapets utveckling.
Till utställningen finns en dikt där de olika motiven nämns i svävande rader. Där nämns bland annat katten och flickan från litografierna. Där står det att Eva ”från kalendern” blickar mot framtiden och att ”kattdjuret vaktar det ömtåliga i rummet”.
Drömska scenarier kan förvisso vara osammanhängande och det kanske är därför utställningen saknar en röd tråd. Men även om det är en fragemntarisk dröm vi befinner oss i inuti Lidköpings konsthall, behövs något som håller oss kvar där i. Något mer än en dikt som klingar tomt mot verken, den räcker tyvärr inte för att binda ihop och föra samman.
I Marsjas utställning finns även en figur som fått ge form åt kritik av den svenska kolonialismen, men tyvärr blir anmärkningen skriven på näsan. En cyklop i fritidskläder håller en bok där uppslaget visar ett grafiskt blad från slutet av 1600-talet som ska representera Lappland ur Stormaktssveriges synvinkel. Det är givetvis en kolonial och exotifierande blick som kort sveper över Sapmi. Visst passar kritiken in i den större berättelsen kring samisk identitet, men det är oftast roligare att tänka själv.
Många andra av Marsjas verk är mer underfundiga och tankeväckande genom att subtilt glida några steg under näsan med sin kritik. Marsja leker med roller, masker och utklädnader i det universum som inrymmer hans värld. Många figurer är på färd enligt texterna och då passar det att ta med sig sitt bagage till en ny plats och återskapa identiteten i ny kontext.
Salen är spretig i form och utplacering av verk, men det hela hålls samman av ett ljudverk där konstnären och hans mor talar på nordsamiska. För henne är det naturligt men för honom mer hackigt. Ljudverket kopplas till en större installation där näverlurar i glas är centrala, lurarnas funktion har traditionellt varit att kommunicera och överbrygga avstånd.
Frågan om en utställning måste vara sammanhängande blir påtagliga när jag ser Fänges och Marsjas utställningar under samma dag. Att ställa de två konstnärskapen mot varandra är ointressant, men det blir oundvikligt att inte fundera kring sammanhang och jämför hur verken i de olika utställningarna hänger ihop.
Verken behöver tala med varandra för att skapa en sammanhållen eller genomtänkt känsla, vilket jag inser att jag värderar i konstsammanhang. Å andra sidan kanske inte allt är en helhet, utan hos Fänge finns en möjlighet att se verken som enskilda och betrakta ett konstnärskap i delar i stället.
Men jag kommer inte ifrån att det är något som skaver i Lidköping som är svårt att ta på. Jag reagerar på något, eller reagerar på att något saknas. Något som saknas som så självklart genomsyrar Marsjas verk.
Henrik Schedin